Tick tack 070226

Min oerhört högljudda klocka på väggen tickar. Tick tack, tick tack. Som den alltid har gjort. Min kropp pulserar, en egen dunkande rytm. Som ibland när man har ont i huvudet och det dunkar, fast nu är det hela kroppen. Jag känner mig sjuk, både innuti och utanpå. Jag tittade bort på väggen på andra sidan rummet alldeles nyss, den verkar så oändligt långt borta, precis som allt annat. Jag känner inte igen mig själv längre. Jag bara går omkring och försöker göra det jag borde, men det känns inte som att det är jag som gör allt det där, jag är bara tom, och trött. Egentligen så borde jag kanske prata med någon om det, problemet är bara att den personen som jag brukar prata med, eller rättare sagt brukade prata med, ligger på sjukhus och jag vet inte om han kommer att bli frisk igen. Det suger rent ut sagt, och det gör att allt annat mer eller mindre suger också och det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Det är så fruktansvärt orättvist och jag kan inte ens hjälpa till.

I don’t wanna die,
But I ain’t keen on living either.

Så känns det just nu