En stund idag så fanns bara jag och Damien Rice, och resten av världen var borta, försvunnen någonstans. Hans röst och musiken, precis bortom stillheten, så kändes det. Åh vad jag tycker om såna stunder.
Wednesday, May 30, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
RSS Feed (xml)
No comments:
Post a Comment