Vad vet jag, egentligen.

För några dagar sen så var jag säker på att jag hade tappat bort mig själv, igen. Så som det brukar bli. När jag går på i hundraåttio minst och inte stannar upp förrän något tvingar mig att stanna upp med ett brak och jag står där, förvirrad och osäker på mig själv, och allt annat. Lite som en bergochdalbana kanske, eller ett tåg utan lokförare.. utan lok kanske. Sen brukar världen hinna ikapp mig och jag blir orkeslös och ligger helst bara i min säng och är trött, länge.

Jag tror nästan att det var det som hände efter studenten, men inte riktigt lika brutalt som det har varit innan. Igår gjorde jag i alla fall en sak som övertygade mig om att jag var på väg att speeda upp igen, vad det var spelar ingen roll, det bara kändes rätt. Den andra saken som hände var att jag lyckades dra i handbromsen helt själv, innan något annat tvingade mig att göra det, så att det inte blev ett lika tvärt stopp som det brukar. Jag skulle gissa på att det snarare berodde på att jag inte hade fått upp farten igen, än att jag har vuxit som person, eller mognat eller vad man nu vill kalla det. Idag känns det ganska bra ändå, med tanke på hur jag tror att det hade kunnat vara om jag inte hade gjort som jag gjorde. Det enda riktigt dåliga just nu är att jag fortfarande mår illa sen jag åkte buss tidigare idag och att jag inte kan få tag och prata med en viss person nu när jag fortfarande vet vad jag vill säga.

Så resten av dagen ska jag nog ägna åt att beställa tågbiljetter (som jag borde ha gjort för länge sen) och sen ska jag se till mosters katter och kanske titta på nån gammal film som dom har, är lite sugen på Breakfast at Tiffany's faktiskt. Den är ju så bra att man kan se den lite då och då.